Av någon anledning kallade vi vår fysiklärare på högstadiet för Johnny Gasfoot, med ett så amerikanskt uttal vi förmådde. "Johnny" för att han hette Johnny, men var "Gasfoot" kom ifrån visste nog ingen. Han var bekväm med namnet. Lär också ha varit duktig på bowling.
Johnny lärde oss att atomer nästan bara består av tomrum. Det finns en kärna, och så elektronerna som snurrar runt denna kärna som små planeter. Avståndet mellan kärnan och planeterna var oerhört stort, så stort att om man skulle ta bort tomrummen i alla atomer som tillsammans utgör jorden, så skulle hela vår planet bli stor som typ en spelkula (mitt minne sviktar, kan också ha varit en apelsin, fotboll eller ett knappnålshuvud), men fortfarande väga lika mycket.
Under den här resan har jag insett att det jag tidigare betraktat som "Sverige", bara är de där små elektronerna, protonerna och neutronerna. Stockholm, Göteborg, Malmö, och så några orter till. Jag har i stort sett bortsett från de enorma mellanrummen.
För ett par år sedan reste Eva och jag med bil genom delar av Norrland under någon vecka. Jag minns att jag tänkte då på att shit vad mycket skog det finns, men nu förstår jag att det ändå inte hade sjunkit in.
När vi åkte bil tillbringade vi lika mycket tid i samhällen som på vägarna mellan samhällena, så på något slags orationellt vis tror jag att min erfarenhet registrerade att det fanns lika mycket skog som samhällen, typ. Man kan väl säga att vi snabbspolade förbi mellanrummen.
På den här resan har vi känt mellanrummen rent fysiskt. Vi har tillbringat nästan all tid på att vara i mellanrummen.
Det har förändrat min syn på vad detta land är för något, och på människans betydelse i det större. Som infödd stockholmare är det lätt att bli lite blind för det.
Nu, i Hälsingland, blir mellanrummen allt mindre.
Jag saknar redan Norrbotten.
Och jag hoppas att Johnny Gasfoot lever och har hälsan och sopar bowlingbanan med ungdomarna.