Vi skrattade lite åt den här prydnaden i campingstugan som vi hyrde första natten. Uppenbarligen har campingvärdarna, ett fint par i sjuttioårsåldern, tänkt att lite sceniskt pynt, det vill nog turisterna ha. Och vad gillar turister? Jo, blommor och näver. Sagt och gjort, vi limmar lite näver på gamla pappkartonger och sätter i några tygblommor med klisterdroppar som får gälla för morgondagg.
Sedan har de väl kanske blivit lite hemmablinda och inte riktigt lagt märke till hur fukten i stugan fått limmet att släppa.
Men jag skrattar med värme, för jag känner igen mitt förhållande till prydnader så väl. Jag ser dem normalt inte heller.
Fyra gånger har vi stött på holländarna. Det är vår interna benämning på det holländska par i sextioårsåldern som cyklar genom norra Europa och sedan Umeå haft ungefär samma rutt som vi. Vår relation kan beskrivas så här; Eva och jag säger till varandra att de är trevliga, men vi vet inte vad någon av dem heter. När främlingar inte frågar varandra om namn, finns det ingen värme i relationen, inget egentligt intresse. Men det finns ingen motvilja heller.
Några gånger harmholländarna bett oss infödda om råd när det gäller vägval. De gillar scenic routes och har en karta där särskilt vackra vägpartier är utmärkta.
Eftersom jag själv är misstänksam mot allt som beskrivs som sceniskt så är jag en usel guide, och de känner det på sig.
Jag föreställer mig att poängen med det "sceniska" är att åsynen av vissa stimuli — särskilt fina hus, floder, bergssidor — ska starta uppbyggliga processer inom betraktaren. Kanske att hen ska tänka på landets storhet, känna vördnad inför skapelsen eller fascineras av det arbete som lagts ner på att få till just något med sceniska kvaliteter, som till exempel en extra påkostad kyrka.
Mina associationsbanor vandrar oftast i motsatt riktning, det sceniska är i bästa fall icke konstruktivt, i värsta fall destruktivt. Detta är vad nationalismen är byggd av, kan jag tänka. Jag kan också tänka att det är ett fattigdomstecken att försöka känna någon form av stolthet för tidigare generationers framgångar. Intresse, javisst. Men som individ är jag inte ett dugg bättre för att några av mina förfäder flottade timmer, byggde en kyrka eller under hårt slit kämpade sig till odlingsbar mark.
Jag kan tänka mig att läsa både svensk och internationell historia, men på min semester befinner jag mig hellre i nutid. Här är några exempel på vad jag hellre tittar på än en aldrig så välunderhållen kolmila:
Den här fantasieggande konstruktionen har jag tänkt på regelbundet sedan vi såg den i början av vår resa. Den lär ha något med renavskiljning att göra, men vad?
De här märkliga husen platsar inte på en "scenic route", men håll med om att de är minst lika intressanta som vilken fäbod som helst. —>
—> Så här ska de användas, som farstu för skidsemestrare med husvagn. Genialt!