I backspegeln

Under vårt äventyr har jag justerat många av mina tidigare uppfattningar. Till exempel tyckte jag tidigare att det var långt att cykla de två milen till mitt jobb. Det tycker jag inte längre. Backar som jag tidigare tänkt att de varit väldigt branta, är inte alls så branta och jobbiga. 

Mitt perspektiv på Sverige har också förändrats. Jag hade aldrig tidigare varit norr om Skellefteå. Att det fanns så mycket 

Tidigare har jag tänkt att Norrland börjar någonstans strax norr om Gävle. Men i takt med att vi tråcklat oss söderut på cykel har Sverige förändrats. Norrland har blivit större. Och redan  höjd med Umeå tror jag att Norrland gradvis började lösas upp. Men var tog det definitivt slut? När vi såg de senaste renarna springa över vägen? Innan mördarsniglarna dök upp? Nu strax söder om Söderham är vi definitivt i mellansverige. Naturen är fortfarande vacker, men inte lika storslagen och otämjd som då resan började. Allt blir mer bekant ut. 

 Utsikt över Stora Lulevattnet.  

Epilog

Uppsala, näst sista cykeldagen. 

Kära Emma och Mie

Vi känner inte varandra, har ju bara träffats en gång. Efter att ha singlat slant kostade ni på er varsin pizza på restaurang Opera i Jokkmokk. Ni var de första touringcyklisterna vi pratade med på vår resa, nästan de enda. 

Vi har pratat rätt mycket om er, kanske allra mest om vår avundsjuka över att ni fortsätter "tills pengarna tar slut", och att ni tar er mer tid att se nya saker än vad vi gjorde. Vi var fjättrade av framtida åtaganden, och vi såg det som fullständigt självklart. 

Emma skrev till Eva häromdagen och frågade hur det hade gått för oss, och hur det kändes att vara hemma igen. Därför riktar jag den här epilogen särskilt till er, på vilken grusväg i Sverige ni än råkar befinna er just nu. 

​Hemkomsten var inte som jag hade föreställt mig den. Kanske hade jag tänkt mig att vi skulle vara mättare, mer nöjda. Kanske lite som när man målat om ett hus, tar en öl och betraktar sitt arbete med stolthet, nöjd att det är över. 

Jag hade helst bara fortsatt att cykla, rakt söderut genom Stockholm och ner mot Smygehuk. ​Känslan av att "ha åstadkommit något" fanns inte alls där. Nu, efter en dryg vecka hemma i Hökarängen, tycker jag inte att vi gjort något märkvärdigt alls. Livet var så lätt på vägen. Trampa, äta, sova. 

Den här vyn fick mig att tänka på både The Simpsons och universum. 

​Flera gånger under resan har jag fått en stark och tydlig känsla av att jag verkligen befinner mig en planet. Jag har tittat upp mot himlen och föreställt mig hur jorden ser ut från rymden just nu. Dessa moln ur ett utifrånperspektiv. Christer Sturmark har någon gång berättat hur han bett sin son att tänka sig att de befinner sig på jordens undersida, med fötterna klistrade mot jordytan av gravitationen. De tankarna kunde jag också tänka när vi var ute och cyklade. Känslan av att vara liten och obetydlig är så befriande. 

Råsundastaden, sista cykeldagen.  

Friends, för massorna. 

Men det finns olika sätt att känna sig liten på. När vi sakta rullade in mot Stockholm kändes det som om jag fick en chans att se min hemstad med andra ögon än de vanliga. Tre veckor på småvägar, genom småbyarna, förbi lantbruken, över fälten och skogarna, förändrar perceptionen. Jag upplevde Stockholm som kallt och förminskande, men storstaden gör en människa liten på ett helt annat sätt, mer destruktivt, än den öppna landsbygden. 

I Stockholm blir vi osynliga. På alla andra orter har människor närmat sig oss och ställt frågor. Här blir  vi omedelbart en del av storstadens biomassa. När vi är på krönet av Götgatan kommer jag att tänka på en kvinna vi träffade någonstans norröver. Hon som sa att man måste säga hej till folk, oavsett man känner dem eller inte. Annars blir platsen otrygg. Jag testar på några men får knappt en blick till svar. 

Slussen, sista dagen.  

Götgatan, sista dagen.  

Nu har vi varit hemma i tio dagar. Trots att vi varken behöver hitta tältplats, slå upp tältet eller cykla timmavis känner jag hur min tid rinner mig mellan fingrarna. Så mycket som pockar på uppmärksamhet. Mestadels skitsaker. Har bestämt mig för att försöka bli lite mer minimalistisk i min livsstil. Vi får väl se hur det går. Har haft ont i ryggen en dag trots att jag inte hade gjort något. Hände aldrig under cyklingen. 

Ta hand om er därute på vägarna. Må era pengar räcka länge. Om ni vill få mat och tak när ni kommer till Stockholm, pinga Eva på facebook. 

Vad folk lämnar efter sig

Mycket vackert har vi cyklat förbi, men också en himla massa skräp. Inte bara smått som burkar, hamburgerpapper och glas, utan stort som kylskåp, bildelar och hela soffgrupper. Jag fattar inte hur folk bara har mage. Emma och Mie, som vi träffade i Jokkmok, imponerade genom att städa i väggrenen. Skräpet la de på Mies släpkärra och slängde sen på rätt ställe. Så ambitiösa var inte vi. Men helt klart skulle Sverige må bra av en storstädning. 

Söder om Sundsvall cyklar vi förbi det här berget,  ett par, tre meter hög och flera meter bred. Kanske duken till någon gammal industrihall...

Det som icke är särskilt avsett för betraktande

Vi skrattade lite åt den här prydnaden i campingstugan som vi hyrde första natten. Uppenbarligen har campingvärdarna, ett fint par i sjuttioårsåldern, tänkt att lite sceniskt pynt, det vill nog turisterna ha. Och vad gillar turister? Jo, blommor och näver. Sagt och gjort, vi limmar lite näver på gamla pappkartonger och sätter i några tygblommor med klisterdroppar som får gälla för morgondagg. 

Sedan har de väl kanske blivit lite hemmablinda och inte riktigt lagt märke till hur fukten i stugan fått limmet att släppa.  

Men jag skrattar med värme, för jag känner igen mitt förhållande till prydnader så väl. Jag ser dem normalt inte heller. 

Fyra gånger har vi stött på holländarna. Det är vår interna benämning på det holländska par i sextioårsåldern som cyklar genom norra Europa och sedan Umeå haft ungefär samma rutt som vi. Vår relation kan beskrivas så här; Eva och jag säger till varandra att de är trevliga, men vi vet inte vad någon av dem heter. När främlingar inte frågar varandra om namn, finns det ingen värme i relationen, inget egentligt intresse. Men det finns ingen motvilja heller. 

Några gånger harmholländarna bett oss infödda om råd när det gäller vägval. De gillar scenic routes och har en karta där särskilt vackra vägpartier är utmärkta. 

Eftersom jag själv är misstänksam mot allt som beskrivs som sceniskt så är jag en usel guide, och de känner det på sig.  

Jag föreställer mig att poängen med det "sceniska" är att åsynen av vissa stimuli — särskilt fina hus, floder, bergssidor — ska starta uppbyggliga processer inom betraktaren. Kanske att hen ska tänka på landets storhet, känna vördnad inför skapelsen eller fascineras av det arbete som lagts ner på att få till just något med sceniska kvaliteter, som till exempel en extra påkostad kyrka.

Mina associationsbanor vandrar oftast i motsatt riktning, det sceniska är i bästa fall icke konstruktivt, i värsta fall destruktivt. Detta är vad nationalismen är byggd av, kan jag tänka. Jag kan också tänka att det är ett fattigdomstecken att försöka känna någon form av stolthet för tidigare generationers framgångar. Intresse, javisst. Men som individ är jag inte ett dugg bättre för att några av mina förfäder flottade timmer, byggde en kyrka eller under hårt slit kämpade sig till odlingsbar mark. 

Jag kan tänka mig att läsa både svensk och internationell historia, men på min semester befinner jag mig hellre i nutid. Här är några exempel på vad jag hellre tittar på än en aldrig så välunderhållen kolmila: 

Den här fantasieggande konstruktionen har jag tänkt på regelbundet sedan vi såg den i början av vår resa. Den lär ha något med renavskiljning att göra, men vad? 

De här märkliga husen platsar inte på en "scenic route", men håll med om att de är minst lika intressanta som vilken fäbod som helst. —>

—> Så här ska de användas, som farstu för skidsemestrare med husvagn. Genialt!  

Stockholmssyndrom

Första dagen hemma, och mest tid ägnar jag åt att försöka hitta anledningar att cykla någonstans. 

Hemma efter 1571 km och 24 dagar !

Det kändes skönt och lite konstigt att rulla genom Stockholm igen. Det är pridefestival och massor av människor på gatorna. Under hela resan, ända fram till Uppsala, har folk varit nyfikna på oss och våra cyklar. Många har frågat vart vi varit och vart vi skulle, om våra cyklar och vår packning. Men här hemma försvann vi i mängden, bara en överförfriskad person ropade "cykla, cykla" efter oss. 

I morse lämnade vi Sigtuna. Vi letat oss fram genom de nordvästliga förorterna. Fikade i Märsta, hos en deppig caféägare som blir av med sin lokal för att en ny Ica-butik ska etablera sig. Vi skrev under protestlistan. Lunch åt vi på den fantasiska persiska restaurangen i Helenelund. Under hela resan har vi vräkt i oss mat för kung och fosterland. Nu är det slut med det. I alla fall till nästa långtur. 

En sista självis tar vi på torget i Hökis. Vi är rätt stolta, faktiskt. 

Dagen i siffror: 

• Från Sigtuna via Vallsta, Märsta, Upplands Väsby, Helenelund, Kista, Solna, city, Södermalm, Tallkrogen, Gubbängen, Hökarängen och Farsta (detaljnivån ökar ju närmare hemma vi är): 66 km
• Medelhastigheten var superlåg (jag var både seg och sugen på att se folklivet): 14.67 km/tim
• Total tid i sadeln: 4,31 tim

1505 km till Sigtuna

Regn, blåst och uppförsbackar. Visst. Men när jag tänker bakåt så har vi haft mest sol och nedförslut. Ibland har det ändå känts motigt. Fast bara en, kanske två eller högst tre gånger, har jag tänkt att nu ger jag upp. Det har varit tillfällen då jag varit enormt trött i kombination med mygg eller iskalla vindar. Backarna har blivit mindre utmanande ju längre söderut vi kommit, i samma takt har vi blivit starkare och orkat mer. 

Igår kväll nådde vi Sigtuna, där vi bokat rum på  vandrarhemmet på folkhögskolan. Fräscha rum med egen toa och dusch, sängar med manglade lakan. Lyx!

Ibland har jag inte vetat om det lutat uppför eller nedför. Konstig känsla.  

Vid nedfarten till Skogstorp,  5 km före Sigtuna, passerade vi 1500 km. 

Fredagen i siffror:​

• Avstånd Kastebo​, utanför Månkarbo, via Gävlevägen till Gamla Uppsala och Uppsala och sedan vidare till Sigtuna på väg 255 och sedan 263: 85 kilometer
• Medelhastighet: ​17,13 km/tim
• Total tid i sadeln: ​4,58 tim

Kanske inte så illa ändå

Ljusnefors camping får högsta hippiepoängen av dem alla.  

Alltså, jag har ju varit lite nere dels för att resan snart är slut, dels för att landskapet blivit allt mer välbekant. Jag har saknat det exotiska Norrland — de långa avståndens och de osedda vyernas Norrland. 

Men det finns ljus. Ljusnefors camping till exempel, väldigt laid back och relaxat. Eller Gävle kommuns superfina Engesberg camping, som är svår att hitta, men en riktig pärla. Eva har redan skrivit om humlorna i träden. 

Och så känner man sig ju så in i helvete stark när man kommer från Höga kusten ut i det betydligt plattare landskapet mellan Söderhamn och Uppsala. De senaste tre dagarna har jag upplevt stunder då jag känt att det här trampandet, det kan jag fortsätta med tills den lede kommer och avlöser mig. Det går fort för att vara vi. Eva och jag är mycket jämnare i orken än i början av resan. 

I kvällningen på Uppsalaslätten börjar mina starka Höga kusten–ben längta efter lite motlut som omväxling. 

I förrgår blev vi extra uppiggade av ett rejält skyfall också. Det var i Gävle. Vi åt läckra strömmingsburgare när himlen plötsligt öppnade sig och bara hällde ut all världens vatten  över Stortorget. Folk sprang nästan i panik för att ta skydd, och min bekanting Anders Badner (tack för strömmingsburgaren förresten) och jag räddade strömmingsvagnens markis genom att pressa på underifrån och därmed tömma den på vatten. 

Denne man äger ett strömmingsstånd, det här är ögonblicket innan han inser att markisen faktiskt är räddad.  

Regnet fortsatte när vi lämnade Gävle, om än i beskedligare form. Men vi svidade upp. Regnjackor, regnbyxor, neoprenhanskar och plastpåsar över skorna. Lokalbefolkningen var mer sofistikerad. 

Väl ute ur Gävle blir det uppehåll, och vi trodde ett tag att vi skulle kunna hinna undan regnmolnen, men det var som om Moder Natur personligen ville fråga om vi verkligen var säkra på att vi ska göra den där långcyklingen nästa sommar. Det kan bli väldigt blött, sa hon. 

Nej, Eva, du kommer inte hinna undan de där regnmolnen heller.  

Men så länge vi bara cyklar och inte försöker äta eller slå upp tält är faktiskt inte ett särskilt stort problem, så länge marken är hård.