Ljusnefors camping får högsta hippiepoängen av dem alla.
Alltså, jag har ju varit lite nere dels för att resan snart är slut, dels för att landskapet blivit allt mer välbekant. Jag har saknat det exotiska Norrland — de långa avståndens och de osedda vyernas Norrland.
Men det finns ljus. Ljusnefors camping till exempel, väldigt laid back och relaxat. Eller Gävle kommuns superfina Engesberg camping, som är svår att hitta, men en riktig pärla. Eva har redan skrivit om humlorna i träden.
Och så känner man sig ju så in i helvete stark när man kommer från Höga kusten ut i det betydligt plattare landskapet mellan Söderhamn och Uppsala. De senaste tre dagarna har jag upplevt stunder då jag känt att det här trampandet, det kan jag fortsätta med tills den lede kommer och avlöser mig. Det går fort för att vara vi. Eva och jag är mycket jämnare i orken än i början av resan.
I kvällningen på Uppsalaslätten börjar mina starka Höga kusten–ben längta efter lite motlut som omväxling.
I förrgår blev vi extra uppiggade av ett rejält skyfall också. Det var i Gävle. Vi åt läckra strömmingsburgare när himlen plötsligt öppnade sig och bara hällde ut all världens vatten över Stortorget. Folk sprang nästan i panik för att ta skydd, och min bekanting Anders Badner (tack för strömmingsburgaren förresten) och jag räddade strömmingsvagnens markis genom att pressa på underifrån och därmed tömma den på vatten.
Denne man äger ett strömmingsstånd, det här är ögonblicket innan han inser att markisen faktiskt är räddad.
Regnet fortsatte när vi lämnade Gävle, om än i beskedligare form. Men vi svidade upp. Regnjackor, regnbyxor, neoprenhanskar och plastpåsar över skorna. Lokalbefolkningen var mer sofistikerad.
Väl ute ur Gävle blir det uppehåll, och vi trodde ett tag att vi skulle kunna hinna undan regnmolnen, men det var som om Moder Natur personligen ville fråga om vi verkligen var säkra på att vi ska göra den där långcyklingen nästa sommar. Det kan bli väldigt blött, sa hon.
Nej, Eva, du kommer inte hinna undan de där regnmolnen heller.
Men så länge vi bara cyklar och inte försöker äta eller slå upp tält är faktiskt inte ett särskilt stort problem, så länge marken är hård.