Uppsala, näst sista cykeldagen.
Kära Emma och Mie
Vi känner inte varandra, har ju bara träffats en gång. Efter att ha singlat slant kostade ni på er varsin pizza på restaurang Opera i Jokkmokk. Ni var de första touringcyklisterna vi pratade med på vår resa, nästan de enda.
Vi har pratat rätt mycket om er, kanske allra mest om vår avundsjuka över att ni fortsätter "tills pengarna tar slut", och att ni tar er mer tid att se nya saker än vad vi gjorde. Vi var fjättrade av framtida åtaganden, och vi såg det som fullständigt självklart.
Emma skrev till Eva häromdagen och frågade hur det hade gått för oss, och hur det kändes att vara hemma igen. Därför riktar jag den här epilogen särskilt till er, på vilken grusväg i Sverige ni än råkar befinna er just nu.
Hemkomsten var inte som jag hade föreställt mig den. Kanske hade jag tänkt mig att vi skulle vara mättare, mer nöjda. Kanske lite som när man målat om ett hus, tar en öl och betraktar sitt arbete med stolthet, nöjd att det är över.
Jag hade helst bara fortsatt att cykla, rakt söderut genom Stockholm och ner mot Smygehuk. Känslan av att "ha åstadkommit något" fanns inte alls där. Nu, efter en dryg vecka hemma i Hökarängen, tycker jag inte att vi gjort något märkvärdigt alls. Livet var så lätt på vägen. Trampa, äta, sova.
Den här vyn fick mig att tänka på både The Simpsons och universum.
Flera gånger under resan har jag fått en stark och tydlig känsla av att jag verkligen befinner mig en planet. Jag har tittat upp mot himlen och föreställt mig hur jorden ser ut från rymden just nu. Dessa moln ur ett utifrånperspektiv. Christer Sturmark har någon gång berättat hur han bett sin son att tänka sig att de befinner sig på jordens undersida, med fötterna klistrade mot jordytan av gravitationen. De tankarna kunde jag också tänka när vi var ute och cyklade. Känslan av att vara liten och obetydlig är så befriande.
Råsundastaden, sista cykeldagen.
Friends, för massorna.
Men det finns olika sätt att känna sig liten på. När vi sakta rullade in mot Stockholm kändes det som om jag fick en chans att se min hemstad med andra ögon än de vanliga. Tre veckor på småvägar, genom småbyarna, förbi lantbruken, över fälten och skogarna, förändrar perceptionen. Jag upplevde Stockholm som kallt och förminskande, men storstaden gör en människa liten på ett helt annat sätt, mer destruktivt, än den öppna landsbygden.
I Stockholm blir vi osynliga. På alla andra orter har människor närmat sig oss och ställt frågor. Här blir vi omedelbart en del av storstadens biomassa. När vi är på krönet av Götgatan kommer jag att tänka på en kvinna vi träffade någonstans norröver. Hon som sa att man måste säga hej till folk, oavsett man känner dem eller inte. Annars blir platsen otrygg. Jag testar på några men får knappt en blick till svar.
Slussen, sista dagen.
Götgatan, sista dagen.
Nu har vi varit hemma i tio dagar. Trots att vi varken behöver hitta tältplats, slå upp tältet eller cykla timmavis känner jag hur min tid rinner mig mellan fingrarna. Så mycket som pockar på uppmärksamhet. Mestadels skitsaker. Har bestämt mig för att försöka bli lite mer minimalistisk i min livsstil. Vi får väl se hur det går. Har haft ont i ryggen en dag trots att jag inte hade gjort något. Hände aldrig under cyklingen.
Ta hand om er därute på vägarna. Må era pengar räcka länge. Om ni vill få mat och tak när ni kommer till Stockholm, pinga Eva på facebook.