Bromsarna kom ungefär där riksväg 97 korsar inlandsbanan. Fem eller sex var de, kaxiga och stöddiga. Stora.
De kryssade runt oss som jaktplan i en kilometer, två kilometer, fem, tio. De gjorde ingenting. Satte sig aldrig ner, bet inte.
Vägen började slutta utför. Vi ökade farten. Vid 35 kmh hängde de fortfarande obekymrat med.
Från början hade jag tänkt att de betraktade oss som en blod- och saltresurs. Nu fick jag mer känslan att de höll på att eskortera os ut ur deras land — insekternas Lappland.
Och mycket riktigt, när vi passerade stadsgränsen till Jokkmokk så lämnade de oss.