Min far, må han vila i frid, skickade sällan vykort när han var på resa.
"Får ni ett vykort från mig, då kan ni vara säker på att jag har det tråkigt", brukade han säga.
Av samma anledning skrev jag inget till bloggen igår. Dagen var för bra. Fint väder, nytvättade cykelbyxor som torkade i vinden och solen där de satt fastspända på packväskornas ovansidor. När vi väl fått upp tältet i Vuollerim och ätit varma koppen och vårt pinnbröd slocknade jag direkt.
En grej som förgyllde min dag var att se hur vattenkraften dubblerade som turistattraktion. Det där med dubbla funktioner är något som campare förstår sig på.
Porjus. Fika med utsikt.
Akkat — kraft och konst.
Och det här är bara vackert som det är. Tro mig, om ett par hundra år kommer folk att vallfärda till de sista musealt bevarade kraftledningarna och undra om vår tids folk hade vett att uppskatta skönheten i detta.
Jag gillar normalt sett inte rollen som turist. När jag är turist, till exempel i Paris, och aktivt försöker undvika andra turister drabbas jag av självförakt. Jag är en sådan som jag själv försöker undvika. Den kognitiva dissonansen löser jag genom att inte turista så mycket.
Men till cykel är det annorlunda. Frändskap uppstår. Istället för att försöka undvika varandra så söker vi sällskapet. Igår när vi åt pizza i Jokkmokk och fick syn på två andra touringcyklister så blev vi jätteglada, alla fyra. Vi satt länge och pratade sadlar, insekter, hygien, salvor och om huruvida det går att göra gröt på grahamsmjöl. Det går, visar det sig, och blir "förvånansvärt" gott. Vad det än må betyda.
89 kilometer igår, vi får se vad det blir idag. I bästa fall når vi Boden (100 km), men troligtvis inte. Benen är i toppskick, baken går an, men mina händer är svaga. Det tycks som om jag har en sittställning som gör att det trycker på någon nerv. Experimenterar vidare så får vi se.