Vi vet att Google maps är en opålitlig partner för cyklister. Ändå hamnade vi än en gång mitt ute i naturen, denna gång på en vandringsled.
Hör upp, ty här följer en sedelärande historia om hur överdriven tillit, både till smartphones och till varandra, kan driva ett gift par långt ut i ödemarken, helt emot deras vilja.
Vid sextiden på tisdagen sitter vi och dricker latte på Waynes coffee i Söderhamn, som tycks vara ett ganska livfullt etablissemang, en samlingspunkt för stadens unga medelklass. Vi gör vårt bästa för att se ut som världsvana resenärer, jag tar fram min telefon och ringer campingplatsen vi sett ut för dagen. Har ni plats för ett tält? Så bra, hur länge håller ni öppet? Till klockan 22, inga problem. Vi torde anlända vid åttatiden.
Säger jag och lägger på. Vi har bara 15 kilometer kvar till Ljusnefors, som är vår destination. Jag startar appen Google Maps på telefonen för att se ut en fin rutt.
Om du har tillgång till en smartphone och appen Google maps så kan du själv mata in att du vill färdas från Söderhamn till Ljusnefors på cykel, och förmodligen se vad vi såg — ett antal trevliga vägar med varierande vyer.
Tre trevliga vägförslag från Google, vi valde det som är blåmarkerat. Är det dock inte något märkligt med sträckan i mittenbilden...? Vägen är väldigt krokig, och den leder inte förbi några hus. Om vi nu tagit oss tid att granska det mer ingående så hade vi kommi till samma slutsats som du gör när du ser den tredje bilden. Det är ingen väg, det är en vandringsled.
Jag tittar som hastigast på rutterna, och presenterar dem för Eva. Ger henne min mobil samtidigt som jag säger "och en tycks gå genom ett vackert skogsparti".
Eva nickar, tittar på mobilen och ser lika klok ut som vanligt. Jamen den tar vi. Vi har ju cyklat landsväg hela dagen.
Vad jag inte tänker på då är att det är något fel med bilden av Eva som tittar på kartan: hon har inte sina läsglasögon på sig. Hon har reagerat på orden "vackert" och "skogsparti". Jag å min sida betraktar Eva som den förnuftigare av oss. Tänker lite på att vägen ser ut att vara ovanligt krokig, men om det skulle vara något fel så skulle ju Eva ha slagit larm, vis av tidigare misstag.
Så vi sätter av.
Vi får faktiskt en varning. Där den raka landsvägsdelen tar slut och vi börjar svänga in på småvägar stannar vi upp en stund för att kolla kartan. En bilist stannar till. Vill vi ha hjälp, vart ska vi? Jaha Ljusneberg, jamen det är bara att fortsätta stora vägen så är ni där på ett kick.
Vi ler. Han fattar inte tjusningen med att cykla på småvägar. Vi förklarar hur vi ska ta en fin skogsväg istället. Mannen ser förvånad ut. Ja, det kanske går det också, säger han. Lycka till.
Efter några krökar hit och dit mellan sommarstugor och torp når vi så småningom fram till starten på vandringsleden. Varför vi inte vänder? För att de första femhundra metrarna är fullt farbar skogsväg, inte skogsstig och för att det sista som lämnar människan är hoppet. Kanske bortom nästa krök... jag menar sååå fel kan väl inte Google ha, det är ju ändå ett internationellt storföretag.
Fullt farbart.
Klockan fem i tio står jag således svettig på en föryngringsyta ("kalhygge" för stockholmsläsarna) omgiven av knott och mygg och ringer till den trevliga kvinnan på campingplatsen. Det kan vara så att vi blir lite sena.
Vi kommer fram en timme senare.