Regnet slår hårt mot fönstret. Jag tittar ut mot en väg där vi kunde ha varit just nu, i vätan och blåsten. Istället är vi inomhus i värmen, på gästgiveriet Berggården i Gnarp (charmigt ställe på många sätt, och billigt).
Vi har stött på en gräns. Idag orkar vi bara inte. Igår var vi på väg i över tolv timmar för att göra 85 kilometer. Visserligen cyklade vi inte hela den tiden, men det tar även på krafterna att planera, läsa kartan om och om igen och att oroa sig för att vi ska behöva vända tillbaka tiotals kilometer på grund av felaktiga GPS-anvisningar.
Det är svårt med GPS på cykel. Vår Garmin känner inte ens till vissa finfina cykelvägar (trots att vi laddat ner en särskild cykelkarta baserad på Open Street, som är ett open source-projekt). Google Maps i mobilen påstår sig veta var det är bra att cykla, men ibland hamnar vi åt helvete fel.
Det är framförallt E4:an som jävlas med oss. Vårt fel, eftersom vi följde den så nära igår, men det var antingen det eller en betydligt längre och mer kuperad inlandsväg. Problemet med E4:an är att den skär av gamla vägsystem, och det blir svårt att förutse vilka av de äldre vägarna som är framkomliga och inte. Men vi slapp i varje fall backarna.
Det är underbart att hitta gamla övergivna asfaltsvägar, tycker både vi och ortens motorungdom. 201 meter från den här startlinjen är en annan linje markerad med målflagga. 1/8 engelsk mil är en klassisk dragracinglängd.
Vissa underlag däremot suger krafen ur oss. Igår följde vi en gammal avstängd matarväg vid sidan av järnvägsrälsen, vi ledde cyklarna några hundra meter i diket(!) bredvid E4:an (som är svår att korsa här på grund av vajrarna mitt i vägen som ska förhindra frontalkollisioner).
Vi hamnade på vägar som var belagda med krossad sten istället för grus. När det var som värst ledde vi cyklarna för att inte provocera fram punkteringar. Jag är också lite bekymrad över hur vår elektronik ska klara grusvägsskumpandet i längden. Funderar på att hitta på ett sätt att ha kameran på kroppen istället för på cykeln, men ipaden ligger alltid i väskan.
På sådana här vägar blir det inte bara skumpigt, däcken skjuter också stenar till höger och vänster och ibland hör jag hur någon får in en träff på den andras cykel.
Men idag slickar vi alltså våra sår och planerar för den sista etappen hem till Stockholm. Eva har lite hemlängtan, men jag är så glad att få sitta i ett allrum i Gnarp, titta på plastblommorna på bordet och höra ljudet från föreståndarens radio. Han gillar kommersiella musikkanaler. Jag är också glad över att vi pushat oss själva fram till den här gränsen. Vi lär oss väldigt mycket om hur mycket stryk våra relativt otränade femtio plus-kroppar tål.
Mina händer har blivit bättre, men är inte bra. Jag tror att fyra faktorer varit extra viktiga:
- Vinkeln på armbågen, som Min vän Johanna tipsade om på Facebook.
- Jag stretchar fingrarna efter tipset från Janne Andersson här på bloggen.
- Nya handskar (Specialized Grail) med paddingen mitt i handflatan istället för vid tummuskeln.
- Jag kör mer avslappnat nu än i början. Första dagarna längs E10:an höll jag nog alldeles för hårt om styret när långtradarna körde om.
Men händerna är fortfarande ömma, och svagare än vanligt. Vänster lillfinger domnar efter en 50 kilometer ungefär. Min handstil ser ut som ett barns, eftersom höger lillfinger inte ger det stöd som det brukar.