och inte Gunnar Smoliansky heller...
Problemet med långzoomar är inte så mycket kamerorna i sig, som att de inte ingår i någon cool tradition. Ingen har gjort för långzoomaren vad Henri Cartier–Bresson gjorde för Leican, Walter Hirsch för den fjäderuppdragna halvformataren och Neil Armstrong för Hasselbladaren.
Det finns ingen kult. Inga förebilder.
Min långzom, som jag så sakta försöker begripa mig på, är som klassens duktiga elev. Den vill ha höga betyg i alla ämnen, svara rätt på läxförhöret och är ständigt beredd att stå till tjänst. Den skickar bilder till min ipad på ett litet kick via wifi och laddar själv hem appar via internet. Utan några extra tillbehör, inställningar eller andra krusiduller klarar närbilder så pass att urtavlan på min armbandsklocka nästan fyller upp bildytan (och det vid valfri brännvidd). Och så är det detta med zoomomfånget, som motsvarar båda mina två proffszoomar som jag använder på reportage, 24-70 och 70-200. I och med att objektivet aldrig byts kräver den aldrig sensorengöring heller.
Bildkvaliteten är förvånansvärt bra, den kämpar på så gott den kan med sin lilla bildsensor (13x9 mm för er som bryr sig). Sitt bildideal har den lånat från betydligt större kameror — det ska vara skarpt och rent, ingen toycamera-estetik här inte. Alla eventuella objektivfel är korrigerade redan innan filerna kommer ut ur kameran, och jag sätter mina nya cykelhandskar på att det även gäller filer i råformat.
Man skulle kunna klaga över att det är svårt att få till ett riktigt kort skärpedjup, men å andra sidan är det lätt att få till stort skärpedjup utan att behöva blända ner överdrivet mycket. Myntet har som bekant två sidor.
"Roadside photography" används ibland som ett skällsord av landskapsfotografer, och betyder att bilderna är tagna med minimal ansträngning från exempelvis en parkeringsplats med fin utsikt. På vår resa tar jag begreppet till en ny nivå. Ofta kliver jag inte ens av cykeln, och ibland tar jag bilden i full fart (fast då endast med min lilla Ricoh).
Men precis som många andra duktiga elever har min Sony fått för sig att det är insidan som räknas. Det är taskigt att säga att den är ful, men sant. I en värld av snygga retrokameror sticker den här ut på samma sätt som någon som går på parmiddag i fjällrävenbrallor med benfickor. Det är det praktiska som räknas.
Som resekamrat uppskattar jag min nya kamera mer och mer. Den har fått flytta ut ur packväskan och hänger nu i en liten kameraväska på utsidan så att jag får fram den snabbt (fem sekunder ungefär) och enkelt utan att behöva ställa ifrån mig cykeln.
Jag kan ropa till Eva att hon ska fortsätta cykla, stanna själv, ta fram kameran och ta bilder som den här på ett litet kick. Så funkade det inte med systemkameran, då började det ofta med att jag hade fel optik.
Någonstans i närheten av Gussjön.
Och även när jag tar mer tid på mig, som när jag ser en vacker solitär i åkerlandskapet, så funkar kameran. Jag tänker så här: Jag är på genomresa. Det finns tusentals tillfällen på ett år då detta jättekast (så kallades de i alla fall när jag var barn) befinner sig i ett bättre ljus framför en intressantare himmel. Så om jag ändå inte kan få det optimalt, varför skulle jag använda en kamera och optik av fantastisk kvalitet? Jag är blott en förbipasserande.
Tiden från upptäckt till klick: 3 minuter
Långzoomen befriar mig en smula. Ambitionsnivån sänks, och jag gör vad jag kan med timing (kanske inte i exemplet ovan, men...) och komposition utan att ha några enorma förväntningar på resultatet. Ungefär som vår matlagning på fältköket alltså. Det blir extra gott eftersom våra förväntningar är anpassade efter omständigheterna.
Klassens duktiga elev är inte så tråkig som man kanske tror. I synnerhet inte på långresa.