Den första backe som fick oss att leda cyklarna en bit, någonstans mellan Nordmaling och Örnsköldsvik vid Höga kusten.
Genom muskelminnet lär vi känna landskapets topografi. Tack vare att vår GPS har höjdangivelse vet vi exakt vårt saldo på gravitationskontot. Allt vi sätter in genom att klättra uppför, kommer vi så småningom att kunna ta ut i form av gratis energi. Den tanken är trösterik när det känns som tyngst.
Men det fungerar på andra hållet också. Ett snabbt uttag i form av branta utförslöpor kan kännas som ett oansvarigt slöseri med gravitationsenergi.
Det är lustigt hur vår resa påverkat min syn på hastighet. Strax över 20 kilometer i timmen uppfattar jag som "god fart", vid 35 känner jag att "vi hinner ju inte se någonting av landskapet" och vid 45 eller högre (då är det ganska brant nerför) börjar det bli lite läskigt och min fantasi börjar leverera livfulla bilder som alla involverar hud, ben, asfalt och blod.
