Märklig dag igår, som börjar med att jag finner mig själv härligt nyduschad i ett ångande enskilt duschbås på en camping i Boden med tusentals gäster.
Utan badlakan.
Allt jag har är min necessär, mina kalsonger, ett par byxor och en tröja. Precis utanför dörren springer människor av båda könen, och eventuellt några extra, fram och tillbaka i en stadig ström.
Slutar med att jag hjälpligt torkar av det värsta med nedre delen av byxbenen, och där jag med tillkämpad bekymmerslöshet droppande av duschvatten knatar tillbaka till tältet anar jag föga att hela denna dag ska gå i blöthetens tecken.
Efter en dag vid campingen kände vi att det var dags att ge oss av.
Vi satte av söderut, mot Piteå. Genade över ett militärt övningsområde där genomfart med fordon egentligen var förbjuden, men vi tänkte att de säkert inte haft cyklar i åtanke när de satte upp skylten. Att cykla är ju i princip som att gå, fast med hjul.
Vädret var perfekt för oss, de få droppar som molntäcket släppte ifrån sig var bara uppfriskande.
Sen brakade det loss.
Tjugo kilometer i totalt ösregn. Eva hade dragit på sitt regnställ tidigare, jag cyklade var sämre rustad. Det spelade inte så stor roll, det som inte blev dyngsurt av regn blev det av kondens. (Mer om våra torkningsproblem i Evas inlägg från igår.)
En otur i oturen var att vi just den här dagen hamnade på åtskilliga grusvägar av den grövre typen, där varje "gruskorn" är en sten — däremellan lera.
Dagen i sammanfattning.
Samtidigt: mitt i denna soppa av dyngsura kläder, leriga cyklar och ömmande muskler finns en jäkla glädje. Vi fixar mer än vi tror. Vi får se så mycket, var sak i sig kanske en skitgrej — hur någon har målat sitt hus, eller hur industrier och företag har uppstått och dött ut. De döende lanthandlarna (Klöverträsk) och de som tycks blomstra (Vittjärv) .
Resan blir motsatsen till "best of Sverige". Det blir allt, och bilden vi bygger upp i vårt inre blir komplex och fylld av motsatser.
Vi utvecklar vår överlevnadskicklighet rätt bra. Tar hela fyra exemplar av en gratistabloid i Öjebyn för att torka våra skor med över natten, och dricker vårt tetravin ur temuggar på det kristna vandrarhem där vi tagit in för att inte locka eventuella förbipasserande konfirmander ner i fördärvet.
Ja, som ni hör. Vi reder oss. Skickar hem ballast som vi inte behöver (två par skor var, hur fan tänkte vi där?), tar oss fram drivna huvudsakligen av havregrynsgröt med banan och torrmjölk. Så jävla gott.