Kontrasten mellan den vackra gräsplätten invid älven och jättecampingen i Boden är enorm. Det är som att befinna sig i en dröm av Lars Tunbjörk. Vi kliver in i en villaförort, där den enda skillnaden är att husen har hjul och är mindre, och att ingen förvärvsarbetar. Förstaspråket är norska.
Det är väl inte riktigt vår stil, men här finns tvättmaskiner, och vi har vänner att besöka. En välfylld påse nytvättat är guld värd.
För första gången sedan resans början cyklar vi olastat. Våra väskor lämnar vi i tältet, och så drar vi in till stan. Känslan av att ha droppat tjugo kilo är berusande. Vi cyklar fort och kanske också lite odisciplinerat. Bodens gator är tomma på trafik denna julikväll.
På väg hem igen känner vi igen något från tonåren, det planlösa kvällscyklandet i jakt på att något ska hända, kanske att man hittar en fest.
När vi kommer tillbaka till campingplatsen vid halvtolvtiden ser vi ut som de norska cyklande ungarna tidigare på dagen — glada och tacksamma för att få göra snabba, mjuka svängar på alldeles slät asfalt.
Just det, en sak till. Resans första SPD-vurpa är äntligen avklarad. Det var Eva som inte hann klicka ur när vi skulle stanna till vid vårt tält. Sin vana trogen vurpade hon inför publik. Även Eva har en dramaqueen som vill ut.
